När mitt ljus slocknade

Jag trodde i min vildaste fantasi att mitt inre ljus inte kunde slockna, vilket jag skrev om i "Hur jag hanterar det när livet är ett helvete". Ett ljus som vägrar slockna skrev jag, men nu har jag varit med om det. Eftersom jag inte vill bli allt för personlig i min blogg numera då det inte ger något bra utav det, så hoppar jag över vad som orsakade det. Men så mycket kan jag säga att det gjorde att jag fick svårt att hitta en orsak till att gå upp på morgonen, vakna upp och inget är förändrat och inget ljus som lyser på mig eller rättare sagt inom mig. Utan ljuset famlar jag i mörkret, man blir vilse och hittar ingen väg ut.  När man tror att man gjort allt man kan för att må så bra man kan och ändå bli sjuk, likt den som inte skött om sig, då blev jag väldigt besviken. Men det är inte det är det värsta, jag har kämpat i många år nu att hitta en väg ut till en bättre framtid och kände att jag var på god väg dit. Ja då sätter hälsan min, för vilken gång i ordningen käppar i hjulet. Då känns det som det inte är meningen att det ska gå bra, hur jag än gör.

Men även utan mitt ljus så hittade jag till slut motivation till att fortsätta, jag går upp ändå fast en aning motvilligt, fast jag inte såg någon framtid alls. Sen till slut hitta jag en sak som hjälpte, jag vet att jag har stöd och är inte ensam. Nej mitt ljus har inte tänds än, men mitt hopp har gjort det, det är en början. Var det här kommer leda till har jag ingen aning just nu, men det känns så mycket bättre än för några veckor sedan. Jag vill fortfarande leva för att se hur långt jag kan komma i livets karusell, visst det känns jobbigt men jag vill ändå vara med så länge det bara går och med hoppet jag fått åter, så känns det som det bara kan bli bättre från och med nu. Jag blev helt enkel rädd för att dö, förr så räkna jag med att jag skulle dö ung och nu har det då vänt. Jag har liksom räknat med att leva ett tag till, så då kändes den här smällen som en ren jävla käftsmäll mot allt jag försökt bygga upp de senaste 15 åren. Försöker leva så bra jag bara kan, äta rätt och röra på mig. Det ända jag inte lyckats med än är att gå ned mer i vikt, det beror som sagt på hälsan som ställer till det på olika vis. Men nu när jag åkte på detta, så behöver jag verkligen gå ned i vikt, för det är det ända som jag inte lyckats med enligt min två års plan, förutom att få bukt med en envis inflammation som kan vara en av orsakerna till att det gick illa till slut. För att det jag inte ska få det igen, eller ännu värre.

Man gör det mesta rätt, ändå blir det fel. Inte lätt och hitta den egentliga orsaken till det hela, istället tänka mer på att välja hur jag ser på det hela. Antingen så väljer man att se det som någon sorts test eller prövningar för saker som ska komma, eller så är det bara så här som livet är, jag väljer för nu det sista alternativet. Jag har så mycket att leva för, så att ge upp är inte ett alternativ, men jag får lära mig att leva livet lite långsammare helt enkelt en stund tills det blir bättre igen. Så nu när jag fått hopp om livet, så kan jag redan nu börja ana ljuset i tunneln. Så med det i sikte så kan jag börja andas ut, ta det bara lugnt. För en viktig sak jag lärde mig med denna nära döden upplevelse, det som viktigast här i världen har inget med saker att göra, det ända som räknas är de som bryr sig om mig och de jag bryr mig om och min egen hälsa.

Så glöm inte bort att livet är för kort för att lägga tid på småsaker, ta hand om dig själv och dina nära och kära för det är det viktigaste, kramiz 💗