Sidor

tisdag 14 november 2017

På jakt efter svar, del 3

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 3 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 1 eller På jakt efter svar, del 2, eller klicka på länkarna på sidan.


Jag vände mig till en grupp på social medier och bad om hjälp gällande mitt problem med att inte kunna komma i kontakt med mina guider eller mitt eget inre, jag ställde frågan med så lite detaljer som möjligt för att inte påverka deras svar för mycket.

Det var riktigt inspirerande med alla svar jag fick, så klart en del blev lite fel då jag gav så lite ledtrådar, men det gav mycket hjälp ändå. Sen mitt i alltihop kom jag på att jag fått en vision tidigare under kvällen. När jag berättade om den visionen för gruppen så började rätt svar komma in och rätt frågor ställas, sen blev jag tillfrågad att meditera med hjälp av en video och jag testa för jag hade inte lyckats med något annat så vad hade jag att förlora. Så jag satt med hörlurarna på, satt avslappnad och lyssnade på instruktionerna, visst jag hade väldigt svårt att följa instruktionerna för helt plötsligt så öppnades min kontakt med mina guider och mitt inre som en mindre explosion, så det blev rätt rörigt.

Så tanken nu är att försöka summera det hela så kortfattat och lättförståeligt som möjligt. Jag fick svar varför min kontakt med mitt inre och med mina yttre kontakter, i en händelse för ett och halvt år sedan så kom jag i kontakt med en specifik källa. Jag blev väldigt paff över det jag fick veta och i all tumult så glömde jag stänga av kontakten utåt, det gjorde att någon eller något attackerade mig eller rättare sagt försökte. För det var inget jag la märke till, då en av mina guider stängde ned delar av mitt kontakt system, ett halvt år senare så kändes det som jag blev verbalt påhoppad av personer med rätt stort inflytande. Visserligen var det här ställt till en större grupp och inte till mig personligen, men jag tog väldigt illa vid mig utav det hela och deras beslut påverkade mig hårt. Dessa två händelser gjorde att hela mitt kontaktsystem stängdes ned för att skydda mig, låta mig vara i fred och helas.

Nu när jag fick kontakt igen så fick jag en bra inblick vad det är tänkt för mig i framtiden och vad jag behöver göra för att må så bra som möjligt, vad jag behöver göra för med min kost för att nå mina delmål och mål. Likaså fick jag veta vad jag kan tänkas jobba med i framtiden, vad som passar mig som person. Sen lite riktlinjer hur jag ska vara och göra för min omgivning, allt med tanke på att jag ska må så bra som möjligt och för alla inblandade runt mig.

För att återgå till händelsen gällande lösningen på mitt problem med att tappat bla. kontakten med mina guider men även med mitt inre, vi kan säga så här, festen fortsatte flera dagar efter om man  säger så 😊 Så jag vill tacka alla dem som hjälpt mig där, så himla givande med givande människor som ger så mycket av sitt kunnande och sin kärlek 💗 utan att blinka, tack till er 😊 💗

Ta hand om er och era nära och kära, kramiz 💗

måndag 13 november 2017

Haters

Alla dem som vi retar oss på, de som inte gillar oss och retar sig på oss, mig i det här fallet. De är alla bra övnings objekt, lärare. För utav dem kan vi lära oss mycket, hur man inte vill bli, varför vi reagerar som vi gör på det de sa eller gjorde. Har för mig att Kay Pollak sa något liknande, bra att tänka på när någon gör en ledsen eller förbannad eller både och.

Ledsen och förbannad, men inte ute ur leken.

söndag 12 november 2017

På jakt efter svar, del 2

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 2 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 1 eller På jakt efter svar, del 3 eller klicka på länkarna på sidan.


Jag har börjat gå igenom det jag skrev för något år sedan i 3 delar som heter Förvirrad (aldrig publicerad -än och som kanske aldrig blir det heller), det handlar i korta drag om en väldigt häftig händelse samt väldigt skrämmande, det handlade i slutänden om vad jag var tänkt och bli. Jag blev skrämd av tanken, sen efter det har jag blivit av med min trygghet som inte har med den händelsen att göra alls, men tillsammans så stannade min väg till en bättre framtid av.

Allt jag lärt mig, mina förmågor så som att se in i mig själv och vad jag behöver, så som förmågan att prata med mina guider är helt borta. Precis som kontakten med mitt inre har kortslutits, frågan om man kan bli så ledsen utav att inte hitta något bättre gör att man kraschar totalt som människa?

Känns som att gå med öppna ögon utan att se något alls, springer på saker i blindo, smärtan är oerhört hög, rent bildligt talat (beskrivet). Frågan är varför detta sker, räcker det inte med att jag mår dåligt ändå?

En annan fråga, är det så här de flesta känner sig? I så fall förstår jag nu varför en del inte förstår när jag förklarar att man känner inom sig eller tom ser inom sig vad det är som är fel, just nu varken ser eller känner jag vad som är fel. Är jag dömd att bli en vanlig människa bara för att jag inte antog utmaningen att fullfölja mitt öde, fyfarao nej tack 😉

Så illa tror jag inte det blir, men det kan vara att min kropp min själ eller vad det är skyddar mig genom att sätta mig i något off-mod läge, där alla in och utkanaler är avstängda för mig för att jag inte ska skadas mentalt, men det känns som det är precis det som jag blir ändå. För jag känner inte igen mig själv, det är precis som någon annan har tagit över min kropp, jag har ingen koll alls längre och det skrämmer mig väldigt mycket, det är inte kul att gå från att ha full koll på min kropp och knopp till helt utestängd från mig själv 😛

Måste även erkänna att för det första så var själva händelsen som pågick i flera dagar, rätt skamligt att prata (skriva) om, sen själva slutsatsen blev att jag hitta mitt kall här i livet. Men så enkelt är det inte, för det första så känns det så fel, det känns inte som det är mig det handlar om. Om det skulle vara sant, vad ska jag göra med den vetskapen och det är också en stor del av varför allt gällande om mina planer inför framtiden ligger nere. Det känns typ som jag hamnat mellan två olika dimensioner och jag hittar inte tillbaka i någon av dem, jag har fastnat mellan dem och hittar inte ut.

Fortsättning följer…

lördag 11 november 2017

På jakt efter svar, del 1

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 1 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 2 eller På jakt efter svar, del 3 eller klicka på länkarna på sidan.



Man letar och letar efter svar, om vad jag är tänkt att bli. Så desperat i mitt sökande så att jag tror jag missat svaret. För en rätt lång tid sen, förmodligen ett år eller längre, då fick jag ett svar om vad jag är tänkt att bli.

Men som vanligt så är det inte så enkelt, det krävs ju något av mig för att det ska kunna hända och alla svar hur jag ska gå tillväga för att uppnå mitt livs mål är dolt i framtiden.

För att jag ens ska kunna starta mitt livs resa, så måste jag göra något som är en av de saker jag fruktar mest, sticka ut hakan, vara i centrum och förklara något för alla som jag tror kommer att ifrågasättas en del. När jag var ung hade jag inga problem med att hamna i centrum, men idag är det en av de saker jag ogillar mest.

Om man tänker efter så har jag mått väldigt dåligt det senaste året, att jag inte följt det jag är tänkt att göra kan mycket väl vara orsaken till att jag mår som jag gör. Men jag får inte glömma att de hände andra saker på vägen som också påverkade, saker som jag inte kunde påverka, men det påverka mig väldigt illa och har satt sina spår väldigt djupt inom mig.

När den här händelsen var (den för över ett år sen), så skrev jag upp alltihop, det blev rätt mycket och det var tänkt att delas här i min blogg. Men rädslan vart för stor, jag var inte redo för den förändringen av mitt liv, tyvärr tror jag att kanske aldrig blir det. Det var menat att bli tre blogg inlägg, jag funderar att läsa dem och se om jag kan komma vidare, nej tanken är inte att dela dem nu heller. För jag är som sagt inte redo, men jag vill gärna läsa och se vad det är som skrämmer mig så mycket och om jag kan lära mig något utav det, för att komma vidare för att i framtiden kunna möta mitt tänkta öde. Eller åtminstående kunna använda mig av den kunskap jag fått av det hela, om jag inte hittar tillbaka då var det inte menat att bli, men jag måste nog sluta var så rädd för förändring. Jag måste börja tänja på gränserna när det gäller min komfortzon, så det är en av de saker jag behöver jobba mer med, så gå ut i livet och våga vara lite crazy och ha lite roligt medan jag väntar på vad framtiden har att erbjuda 😜

Fortsättning följer…

fredag 10 november 2017

Life´s a bitch sometime

When the life bites you in the rear end, bite back 😉
Right should be right, any justice may be, otherwise it´s may be as it is 😛
It´s time to be crazy to, and give som shit back and get even 💗

När livet är ett helvete - vad gör man då?


Fått frågan många gånger hur jag gör när livet inte går på räls, för jag ger aldrig upp.
Ja för det första är jag en glad skit, finns det ingen sol som lyser ja då låter jag min inre sol lysa istället 🌞

När livet är jobbigt, har man två val, antingen så låter man det vara som det är eller så gör man något åt det. Svårare än så är det inte 😉

When give up is not a option 💗

Ta väl hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗

Ps. För er som tycker att det här inlägget gav för litet, så finns det en mer utförlig version som heter Hur jag hanterar det när livet är ett helvete, där jag förhoppningsvis ger svar på dina frågor som uppstått här. Ds. 

måndag 6 november 2017

Funderingar kring mitt skrivande här på bloggen

När jag började bloggen för över 5 år sen, så skrev jag allt som föll mig in, för tanken var i första hand för att hjälpa mig själv, för jag insåg att jag mådde bättre av att släppa ut det som fick mig att må dåligt. I början var det inte så noga med hur jag skrev, jag fatta ju vad jag mena i alla fall. Sen vart efter så upptäckte jag att andra blev hjälpta av det jag skrev och i den vevan så blev kravet på hur jag skulle skriva osv. större. De som kanske har följt mig ett tag, har märkt att mitt skrivande har utvecklats och det roliga är att jag egentligen inte behöver lägga så mycket energi på det för det verkar komma ut i rätt ordning från fingrarna ut på skärmen numera  ändå. Jag hade en tanke att gå tillbaka och skriva om allt jag skrivit genom åren, så fler än jag fattar vad jag menar egentligen, men som tur var så har jag skrotat den tanken för det skulle vara som att skriva om historien, typ ljuga ihop hur det var, likaså så är det rätt kul och kunna gå tillbaka och se hur jag utvecklats i mitt skrivande så som person.  Så nu är jag tillbaka till att det är vad jag menar som är det viktiga, inte hur jag skriver, så om ni inte förstår, fråga någon som vet 😉

fredag 3 november 2017

Några ord om sorg



Att få gråta ut sin saknad är väldigt vacker händelse, att få släppa loss känslorna och släppa ut det jobbiga. För att få plats med det roliga, alla fina minnen man har.

Min pappa dog för 14 år sedan och jag är fortfarande ledsen över det, trots att jag var med honom till slutet och var där och stöttade min mamma.

Att sorgen går över är en myt i alla fall för mig, men med tiden så får man livet att gå vidare trots att det aldrig blir sig likt igen, det kan bero på att man inte kan acceptera det som har hänt, fast vi alla egentligen vet att vi alla ska dö en dag.

Numera när åren gått så låter jag mig gråta ut över saknaden av min pappa, sen minns jag alla roliga och fina minnen vi skapat tillsammans, att man känner så mycket för dem som betytt mycket för en är ju inget konstigt med det.

Jag själv var nöjd med att se min pappa då han dog, men min mamma ville så gärna se honom en sista gång innan han kremerades, ingen annan ville det så då följde jag med och jag hade rätt, det var inget för mig då jag redan hade ett fint minne av honom sedan tidigare, men istället fanns jag med som stöd till min mamma som vart nöjd och det kändes bra för mig.

Jag tror att det viktigaste är inte om man var där eller inte när personen man håller av gick bort, utan det viktigaste är att man fanns där för personen när de var i livet. Och att man finns för dem som är kvar i livet och kan stötta varandra, men det är inte säkert det funkar det heller. Så var det för mig, alla var så ledsna så vi inte kunde stötta varandra fullt ut.

Min mamma tyckte att jag behövde pratat med någon utomstående, jag fick ett nummer till en kurator, men det kändes fel så jag ringde dem aldrig. I efterhand vet jag att det var fel beslut, sex år efter så vart jag tvungen att ta itu med det, gick till en psykolog ett antal gånger vilket hjälpte mig väldigt mycket. Att få prata med en utomstående som inte hade någon som helst anknytning till min pappa  eller mig och min familj, få en annan syn på det hela. Det gjorde att jag slapp mina hemska mardrömmar som jag fick efter min pappas död och jag kunde äntligen acceptera hans bortgång och fortsätta leva mitt liv.

Sen under årens lopp har han dykt upp, jag har känt av hans närvaro vid flera tillfällen, ett av de starkaste var på min sons skolavslutning i nian. De spelade musik och sjöng mellan varven i en låt så hörde jag farsan spela, som han gjorde ibland när han spelade i sin grupp, de spelade dansmusik. Men ibland då rocka han loss till de andras förtret, jag såg en ung tjej rocka loss på gitarren men det var farsan jag hörde. Jag blunda och njöt medan tårarna forsade, morsan frågade vad som hände och jag berättade och hon höll med, vi satt där på gräsmattan i stadsparken och njöt medans vi grät tillsammans av glädje 😊 

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer öppen inför döden, för det är ju faktiskt en del av våra liv vare sig vi vill det eller inte, för döden är inget vi kan rå på. Det ända vi vet att vi alla ska dö, vi vet bara inte när och det är inget jag vill veta i förväg heller. Så det bästa man kan göra är att leva sitt liv så bra man bara kan och vara där för varandra så länge det varar, njuta av livet så länge det varar 😊

Samtidigt känner jag att sorg också är en del av våra liv, för mig är det lite av ett sätt att visa och känna något för dem vi håller av, det finns inget fel i det, bara det inte tar över livet vi har. Så klart vi ska få sörja våra nära och kära som dött, men inte till den grad att vi slutar leva och finnas föra varandra vi som fortfarande lever. Ja livet som vi hade innan är borta, men jag är helt hundra på att ingen av dem jag mist genom åren önskade att jag skulle sluta leva livet för deras skull, gå omkring som en levande död, nej det skulle de aldrig vilja, Snarare tvärtom, leva livet för min och deras skull, det är ett sätt att hedra dem man har mist i döden.

Så klart vi alla får vara ledsna och sörja den tid man behöver över dem man saknar, för det är där poängen ligger, vi saknar dem vi håller av som har gått bort. Det är saknaden som gör ont, så när folk säger att med tiden så blir sorgen lättare, nej det är ju inte säkert det blir det. För som sagt det är saknaden som gör ont och saknaden av dem vi älskar som vi förlorat går inte över.

Det som kan göra livet lite enklare med tiden, är när vi kan acceptera att de är borta för alltid i livet, men vetskapen att de aldrig försvinner ur våra egna liv så länge vi själva lever kan ge en tröst. För alla dem som jag älskat och som betytt mycket för mig minns jag med glädje, allt det roliga vi gjorde tillsammans och allt man lärde sig under den tid vi hade tillsammans och det finns kvar med mig så länge jag lever. Mina kära minnen av dem jag älskar och håller av men som inte lever idag, men som aldrig slutar finnas i mitt liv för minnena lever kvar 😊 💗

Kom att tänka på att allt i vårt universum är gjort av atomer, samma atomer har funnits från Big Bang fram till idag och fortsätter att finnas även in i framtiden, det är samma atomer hela tiden men antar olika former. Det innebär att när dem vi älskar dör så finns deras atomer kvar runt omkring oss, vi kommer alltid att finnas kvar, men vi antar bara nya former, en svindlande tanke 😊 💗

Tror inte det finns någon gräns hur länge vi sörjer, det är väldigt individuellt. Hur man sörjer och hur länge, det finns ingen mall för det, för vi alla är olika och vi alla sörjer olika och det är okej att det är så.

Så ta hand om dig och dina nära och kära så gott det går, kramiz 💗

onsdag 1 november 2017

Möjligheter och hinder på vägen till en bättre framtid.

Att se möjligheterna är en skön känsla, men att gång på gång se dem försvinna är väldigt frustrerande.

Men av någon anledning så fortsätter jag hoppas på en bättre framtid och därför fortsätter jag kämpa. För jag har en känsla av att det kommer att bli bättre än vad det är idag, för svaret finns där ute, jag känner det ända in i mitt hjärta.

Att ge upp är inget val för mig, det är sådan person jag är, vilket gör mig stolt och ger mig  en extra boost att fortsätta kämpa. För utan en bättre framtid, vad har man då att kämpa för?

Att behålla det man har, att må så bra man bara kan, öka sina egna förutsättningar för att nå mina mål till en bättre framtid för mig själv och för dem jag håller av.

Var rädd om dig och dina nära och kära, kramiz 💓