Vilden vill ut

ilden vill ut

Jag känner att något är fel, jag håller något inom mig som vill ut.

Man lever sitt liv efter andras normer, värderingar och förväntningar.

Jag känner mig instängd, då jag inte lever mitt liv fullt ut.

Visst det är inte bara därför, skadorna jag har gör också att jag inte kan göra allt jag vill.

Att få skapa med mina händer, bygga något, jag saknar det så himla mycket.

Dags att acceptera mina begränsningar, men också vad det är jag klarar av och vad jag kan göra istället, så jag kan leva det liv jag är värd.

Visst jag hjälper grabben så gott det går och lär han mecka med hans bil, vilket gör att jag får utlopp lite för min kreativitet, då man får klura lite ibland plus att vi får nytt liv i en gammal bil samtidigt som jag får lära ut några av mina kunskaper som jag har, vi skapar något tillsammans far och son vilket är till glädje för oss båda. Jag har fortfarande lust att måla, i varje fall få mod till mig att prova måla, sen får vi se om det ger något eller om det är lika bra att låta det vara, men åtminstående prova, jag har grejer för det. När jag var ung var jag rätt duktig på att teckna, men har alltid drömt om att få måla, men jag har aldrig vågat prova.

Läste om vad linjerna i mina händer betyder en dag, mycket som står där stämmer när jag försökte mig på att tyda mina egna händer, min livslinje visar att jag hade en väldigt stökig uppväxt vilket stämmer, sen blir den bara starkare och mer hållbar. Min karaktärslinje var helt klart en skrivarlinje/författarlinje, då min karriärslinje var väldigt kort vilket tyvärr stämmer med verkligenheten, ev. att jag får en kortare karriär senare i livet ev, fler samtidigt med helt olika karaktärer, så min bedömning är att eftersom jag har mina skador och framtiden inte ser så ljus ut så kanske jag borde satsa på att börja skriva igen, fortsätta på min bok som jag lagt undan för ett tag sedan, jag vill också börja programmera igen vilket jag började lite med innan jag tog semester för att sedan prova mig på att göra olika Appar. Själva kärlekslinjen visar att jag inte riktigt kan leva ut min kärlek till fullo, vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen, den stämmer men det känns inte som det bara beror på mig.

När det gäller att släppa ut saker inom mig, jag brukar få släppa ut mitt inre barn för att leka av mig, men att få släppa ut min vilde tar emot, är så rädd att de som jag har närmast skäms för mig, för det verkar så när jag berättar om att jag vill släppa loss lite när jag är mitt i livet, få vara lite crazy bara en gång för att få markera att jag har kommit halvvägs här i livet.

Men det är inte bara det, det är något annat som känns helt fel, det känns som jag begränsar mig genom att jag inte vågar vara mitt rätta jag, verkar vara så himla rädd att göra fel och det gör att hela mitt liv känns helt fel igen. För två år sedan fick jag ordning på det här, det gjorde att jag fick tillgång till alla mina egenskaper och kunskaper, nu under de här två åren har jag mått väldigt dåligt mycket beroende på andningssvårigheterna jag har haft under den här långa tiden och det har gjort att jag har hamnat i den här sitsen på något vis. Självklart är det svårt att stå på sig när orken inte finns pga. att jag har andningsproblem, detta gör att jag ibland glömmer bort saker också, det ställer till det väldigt mycket. Så jag funkar inte som jag är van att jag brukar göra och det gör att självkänslan fått sig en törn eller två.

Jag måste lära mig att det okej att vara mig själv igen, det är okej om andra inte kan ta det, för det viktiga för mig är att jag mår bra inom mig och det kan jag aldrig göra om jag inte får vara mig själv, för livet är för kort att slösas bort på struntsaker. Jag tror att alla tjänar på om jag tar bort mina bojor och släpper lös ”vilden” inom mig så att jag får springa fritt igen, det är inte så farligt som det låter, det är inget monster jag släpper lös för det är jag inte. Men det är dags att sluta vara så himla strikt och formel, dags att våga ha lite skoj, ett gott skratt förlänger livet.

Sköt om er och era nära och kära, kramiz <3

Stark i ensamheten

Jag kämpar ensam, vill inte visa mig svag inför andra, skäms över min svaghet. 

Det är ingen som ser min kamp, vet inte om det gör någon skillnad om de visste om kampen jag utkämpar? 

Det är ändå ingen som bryr sig, så varför ska jag göra det, de flesta känner mig ändå inte, så varför gör jag allt för att dölja min kamp för andra? 

Dags att inse att jag bara är en människa, både på gott och ont, vi har alla våra svagheter men också våra starka sidor. 

Dags att svälja min stolthet och visa mod genom att visa mina svagheter, det blir en styrka i sig. 

För det är inget någon tjänar på, tvärtom, det är något jag själv mår väldigt dåligt av. 

Erkänna för mig själv att mina skador gör att jag inte kan göra allt jag vill, om jag istället vilar när det gör ont eller när det inte fungerar som det ska, så kan kroppen återhämta sig så jag blir bättre istället och kan göra det jag vill en annan gång. 

Acceptera livet som det är utan att göra avkall på livskvaliteten, ibland gör det mer skada än nytta att vara envis. 

Låt det ta tid, det blir bra i alla fall i slutändan, till och med bättre. 

Ta hand om er själva och era nära och kära, kramiz ❤ 

Lifes a bitch

Går igenom livet bitter 

Inget som ger något gott 

Ser bara svart 

När livet går i moll

Känner hjärtat brista 

Hjärnan sprängs i bitar 

Varför känns livet så tungt? 

Ser inget slut på eländet 

Jag känner mig inte värd detta elände 

Jag försöker leva mitt liv så gott jag kan 

Vad mer kan man begära?

Hitta drivkraften till förändring och kärnan i livet

Sitter och funderar över vad som är det viktigaste här i livet, för mig, det skiljer sig från person till person, då vi alla har olika förutsättningar. När man levt med smärta i flera år, skador och väldigt lite inkomst. Så inser man snart vad som är viktigast att ha i sitt liv. Till att börja med så är jag tacksam över det jag har och vilka jag har omkring mig, de vänner som stöttar mig i vått och torrt, dvs. de kan ta att jag lyckas eller misslyckas och när jag behöver stöttas, om inte annat så frågar de om jag behöver hjälp. För är det något jag är dålig på så är det att be om hjälp, det tar emot, däremot om det är tvärtom så hjälper jag gärna andra om jag kan och har tid. Vet inte varför jag har svårt för det, kan vara det man lärde sig redan som liten, ”bra karl reder sig själv” som ligger och spökar inom mig, för det ligger djupt rotat, för annars hade det här inte varit något problem så länge som det har varit så här.

Sen grämer jag mig inte över det jag inte har, eller de människor som jag inte har vid min sida längre, visst ibland saknar jag dem som ryckts ifrån mig genom döden, men jag har lärt mig med tiden att det tjänar ingenting till för det gör inte att jag får dem åter. Men ibland kan de hjälpa mig från andra sidan ändå, jag minns dem och jag ställer mig frågan vad de skulle ha sagt eller vad de skulle ha gjort i samma situation som jag är i, det fungerar ibland.

De vänner i övrigt som inte längre finns där för mig av andra anledningar, gråter jag inte över, jag hade dem bara till låns den tid jag behövde dem, sen är det meningen att jag ska pröva mina vingar och kunna leva vidare av egen kraft. Det finns ju något ordspråk som går något sånt här: "Om det var menat för alltid hade det gjort det", ibland möts våra livsvägar och ibland skiljs de åt, de kan även mötas igen och det är inget vi kan eller ska rå på. Följ din livsstig som passar dig, för gör du inte det så mår du inte bra av det, följ ditt hjärtas röst. Sen börjar jag kolla på vad det är som får mig att orka även när det stormar för fullt i mitt liv, min familj och några få men trogna vänner är väldigt viktiga för mig.

Jag ser även vad jag saknar eller vad det är som skulle behöva ändra på för att det skulle flyta på bättre, det är inget materialistiskt, nej det handlar om mycket djupare saker. En av mina bästa egenskaper är min ständiga följeslagare, min humor, men jag har även en annan följeslagare som inte är lika rolig att ha med att göra. Jag är inte alltid så snäll mot mig själv och det tänker jag ändra på, jag ska bli min bästa vän istället. Tänka så här ”Behandla dig själv som du behandlar dina bästa vänner, var din bästa vän” för om du mår bra, orkar du hjälpa dina vänner däribland mig själv, man får aldrig glömma bort sig själv. Detta är väldigt viktigt.

Jag ska även se över vad det är som får mig att må bra eller vad som får mig att må dåligt, ex. Om någon ger sig på mig verbalt eller på annat sätt, ställ då frågan ”handlar det här om mig?” Gör det inte det, ignorera om det går. Inte alltid så lätt, men när man lärt sig hur man gör, blir allt så mycket lättare. För ibland så handlar andras ilska gentemot mig inte ens om mig, det är deras inre kamp jag hör och inget annat. Sen ska jag förutom se över min vänskap med mig själv, även vårda min vänskap med andra, eftersom jag själv inte mått så bra nu en längre tid har jag inte alltid sätt hur andra påverkas av hur jag är mot dem. Vissa behöver bli sedda, få veta att de gör rätt, få ett erkännande. Men när man är så inne i sin egen värld som jag varit en tid nu, så blir jag blind och döv i det avseendet. Jag mår oftast väldigt bra av att få hjälpa andra, inte att dra hela lasset, men att få dem i rätt riktning, ingen hjälps av att inte göra något själv, så där ska jag bli mer lyhörd igen och mer stöttande. För som sagt, när jag hjälper andra att må bra, gör att jag själv mår bra samtidigt.

När syret tar slut

Sitter och tar igen mig efter jag arbetat och var sen varit iväg och handlat grejer till bilen, sätter mig ner i godan ro, vi har kommit överens om att vi ska mecka efter middagen. Lugn och ro, det finns ingen stress. Jag sitter och blundar och djupandas, jag känner mig väldigt lugn men lite trött och en början till huvudverk då jag varit en del i solen idag igen men det är ingen fara jag mår rätt bra och jag har gått om tid.

Helt plötsligt utan förvarning så känner jag att jag inte andas rätt, får lite svårt att få in luft, det här är inte första gången det händer, så jag känner efter hur jag andas i lugn och ro, jag andas genom näsan och inte genom munnen – jag andas rätt och jag hyperventilerar inte.

Jag försöker hitta rätt sätt att andas på men det går bara inte, allt jag gör är jobbigt och jag hittar ingen luft. Jag har problem att hålla balansen, jag rapar väldigt mycket luft (som vanligt när det här händer), men jag kämpar på, jag känner smärta i alla mina skador i kroppen och huvudverken blir värre.

Jag sitter till en början och vilar, men sen så börjar jag metodiskt hjälpa till att göra middagen, får sätta mig flera gånger och vila, problem med att få in luft och svårt med att hålla balansen, men det funkar även om det tar tid – det får ta tid.

Jag säger till mig själv att det blir inget meckande idag, jag försöker ta bort alla stressmoment, jag äter fast lite mindre än vanligt och med rätt stort besvär. Men efteråt är det ännu värre, det har bildats mycket slem i halsen, jag hostar och fräser. Tar slemlösande, snyter mig och sprayar näsan med koksaltlösning.

Efter middagen sätter jag mig och går igenom datorn, försöker skingra mina tankar, efter snart 4 timmar så börjar jag äntligen kunna andas ordentligt igen. Har huvudverk (som vanligt efteråt) likaså har jag ont i kroppen men för ovanlighetens skull så har jag inte ont i lungorna som jag brukar få efter en sådan här pers.

Så här har mitt liv sätt ut i 2 år nu, ibland inte lika illa och ibland mycket värre, år 2014 hade jag problem med andningen 16 gånger som var riktigt illa, under 2015 har jag haft under 10 stycken som varit så här jobbiga, men väldigt många gånger har jag haft kortare problem men de är jobbiga ändå för de kan komma tillbaks utan förvarning, det känns inte tryggt att behöva leva så här. Jag har sökt hjälp för det här under de här 2 åren, år 2014 gjorde de inget, därför bytte jag vårdcentral och den nya vårdcentralen skickade remiss till olika ställen där de gjort olika tester. Lungtest, astmatest, allergitest, andningstest mm.

Men de har inte hittat något fel, de vill att jag ska använda CPAP maskin, vilket jag har haft väldigt svårt att få det att funka, det känns så himla fel efter ett tags användande. Jag har bytt från näsmask till helmask, har lagt till en luftfuktare och en värmare i luftslangen då jag upplever att jag får kall torr luft i mig vilket har gjort det svårt att andas med den, så mitt mål är att testa den igen och få det att fungera. Det är det närmsta jag kan komma till ett nyårslöfte, för någon förändring måste ske snart, för så här kan jag inte leva längre.

CPAP maskinen hjälper mig att andas, jag har sen tidigare en apnéskena då jag har sömnapné, jag har haft den 7 – 8 år nu och det funkar inget bra längre, det visade andningstesten där jag hade skenan i munnen medans jag sov. Jag fick i alla fall för lite syre och jag fick flera andningsuppehåll trots att jag hade skenan inne, därför ska jag använda CPAP:en för att hjälpa mig andas på nätterna istället för skenan.

Betydelsen av utseendet

Ibland är vi vackra.  

Ibland inte.

Varför är det så? 

Konstens betydelse ligger i betraktarens öga. 

Jag ser ibland människors olika ansikten, från då de är barn fram tills de är gamla. 

Jag ser alla livshändelser i deras ansikten, glädje, sorg, smärta, skönhet mm. allt på ett kort ögonblick. 

Jag har denna egenskap, vet inte varför, men i vilket fall så får det mig att fundera över varför vi ser olika ut från tillfälle till tillfälle, kan vara så att det speglar hur vi mår eller var vi är i livet just nu:

·         Ser ett barns ansikte i en vuxen och ser lycklig ut tills den blir påkommen, lever i det förflutna när den mådde som bäst, inte kanske så svårt att leva i nuet då personen lever lycklig i det förflutna, men har väldigt svårt att se en framtid då personen lever i en fantasi värld.

·         Ser en lycklig person med sitt ansikte just nu, är väldigt vacker, det riktigt lyser om personen - lever i nuet.

·         Ser en gammal person, slitet och plågat i en betydligt yngre persons ansikte, plågas av nuet och ser ingen framtid för sig.

Detta är bara tankar runt det jag ser omkring mig, om det är sant eller inte är svårt att säga, men det är i alla fall vad jag tror är sant runt detta. Svårt att fråga andra då jag inte stött på andra som har samma egenskaper som jag.

Gott Slut Och Gott Nytt År!

Året 2015 börjar närma sig sitt slut och snart börjar vi på ett nytt år, det år som varit för mig är kantat med mycket kämpande på många plan, så bloggen har varit tyst en längre tid, men jag har inte slutat skriva för det så här kommer nu alla de som är klara komma på rad efter varandra med datumen då de skrevs skrivet i rubriken efter namnet på själva blogginlägget. De kommer att sättas ut som de är, så det kan hända att jag kommer gå in senare och rätta till dem lite, inga bilder kommer jag lägga ut vid varje bild som jag annars brukar göra, kan hända jag gör det vid senare tillfälle, likaså kommer jag inte tagga några ord då det tar för mycket tid som jag inte har så mycket av just nu runt jul och nyår.

Jag vill här tacka de som läser min blogg, jag förstår att den är svår att följa eftersom det inte kommer ut något nytt så ofta. Även om 2015 varit ett kämpigt år så har det funnits mycket att lära sig utav av det, det är därför jag lägger ut alla texter jag skrivit under året som inte hamnat här tidigare då ni kan kanske förstå lite om min kamp och mina lärdomar jag fått under år 2015.

Jag önskar er alla ett Gott Slut Och Ett Gott Nytt År, kramiz <3